Kan inte sluta tänka på tiden vi hade tillsamans, att det nu är över kan jag fortfarande inte fatta.

Vill att du ska vara kvar här så som du är kvar i mina drömmar. Jag har stängt inne dig så länge,

hållt tårarna tillbax men nu har jag fattat att jag verkligen inte kan leva utan dig.

Du var en av de personer jag verkligen älskade och kunde offra allt för. Varför VARFÖR skulle de bli såhär?!

Kommer ihåg dagarna, kommer ihåg minuterna, kommer ihåg allt jag delade med dig.

Läser smsen, drömmer, önskar att allt skulle bli som förut..Fast jag vet att det aldrig nånsin kommer tillbaka.

När jag tänker tanken att aldrig mer får prata med dig eller krama dig så kan jag nog sluta andas.

Först nu fattar jag nog hur mycket du betydde/betyder.

Vet fan inte vad jag ska göra längre, var ska jag ta vägen?

Åh, saknar dig varje sekund som går. FAN.